Helsingefår

helsingebagge



 

Genbanksansvarig

Ann Andersson
Skeppsta 569
70594 Örebro
070-557 26 05

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Helsingefåren härstammar från två olika grupper av får med ungefär samma geografiska ursprung, egenskaper och utseende.

I början av 1990-talet uppmärksammades en fårflock hos Gun-Marie Swessar, Alfta i Hälsingland, av Lars Englund som åkte runt i landet och sökte färgade ryafår. Gun-Marie hade köpt de sista fåren från bröderna Olander i Mållångstuga utanför Alfta sommaren 1987 och fåren var av den sort som deras mor alltid haft. Lars Englund kontaktade Nils Dahlbeck som arbetade med projektet "Horngumse" då baggarna hade "gammeldags" horn med tillplattad hornspets. 

Fredrik Lindblom i byn Borgsjö, Medelpad hade en grupp får sedan 40 år tillbaka och när han skulle sluta med djuren 1994 sålde han dem till Mats Olsson i Boltjärn. "Borgsjöfåren" hade stor färgvariation, var av äldre typ med korta öron och korta svansar, och vissa av dem hade så kallade kläppar, skillingar, på övre delen av halsen. I boken Svenska Lantraser av Håkan Hallander refereras till äldre texter att fåren i Sverige på 1800-talet hade skillingar: "sågo ut som små spenar, under hakan på halsen" så detta kan vara ett tecken på äldre ursprung. Senare samma höst förmedlades en svart bagge med "ståtliga horn" från Gun-Marie Swessar med hjälp av Nils Dahlbeck och tackorna blev betäckta. Året därefter såldes några tackor till Gene fornby utanför Örnsköldsvik och i februari 2003 tillfördes de kvarvarande fåren på Gene fornby till genbanken för Helsingefår.

 

Helsingefåren varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Tackorna väger ca 40-60 kg och baggarna ca 50-80 kg, mankhöjden är i medeltal 64 cm hos tackor och 74 cm hos baggar. Tackorna är goda mödrar och kan lamma året runt. Ungtackor får oftast ett lamm medan äldre tackor vanligtvis får två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.

 

Fåren har en stor variation i färg och teckning. De flesta har svart färg, som ofta bleks på sidorna med åren, men även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Bläs eller pandateckning är vanligt samt andra former av ansiktsteckningar såsom mjölmule, ögonfläckar och grävlingsteckning. Tackorna är kulliga och baggarna är oftast vackert behornade men kan vara kulliga. Hornknappar eller små horn kan förekomma.

 

Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

 

Helsingefåren blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.

 

Helsingefåren bevaras i genbank av Föreningen Svenska Allmogefår sedan 1999.