|
SVENSKA ALLMOGEFÅR |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Allmogefår
är ett samlingsnamn för lantraserna
Dala-Pälsfår, Roslagsfår och de som tidigare kallades Skogsfår.
Numera delas skogsfåren upp beroende på ursprung, i raserna:
Gestrikefår, Helingefår, Svärdsjöfår, Värmlandsfår
och Åsenfår. Detta beslut har styrelsen i Föreningen Svenska
Allmogefår fattat, då det genom efterforskning och kartläggning
av de olika grupperna framkommit att de är alla unika och har hållits
mycket lokalt i slutna besättningar och att de skiljer sig både
vad beträffar ulltyp, färg och exteriör.
Under senare delen av 1800-talet började antalet
inhemska får att minska. Istället för de små, härdiga
och allsidiga får, som hållit landsbygdens folk med ull, skinn
och kött, importerades får med ull som passade moderna spinnmaskiner
och får med hög köttproduktion, bådevad beträffar
vikt och avkastning i livdjur. De ursprungliga svenska fåren var
behornade, men hornen kom delvis att avlas bort under inflytande av Hushållningssällskapen. Några få rester, av lokalt präglade
får, finns kvar och är nu föremål för stigande
intresse. De lämpar sig väl att hållas i relativt små
flockar, ger ull som är mycket trevlig att arbeta med och har ett
kött som i kvalitet och smak vida överträffar konventionellt
fårkött. Dessutom är allmogefåren till sin natur
kloka och tillgivna. De blir ofta trevliga familjemedlemmar och stora
personligheter. Föreningen är väl medveten om att
det kan dyka upp ytterligare flockar som är av gammal stam och utan
inblandning av andra raser. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Här är en grov sammanfattning på de olika rasernas ullkvalitét och vad den går att används bäst till.
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||